|
|
Havet
Stora hav filosofisk bild,
Du behagar sorgernas oroliga hjärta:
När från din famn plågas av vindarna,
När fallgropar och uråldriga slår till
Ljud kommer ut, melankoliska röster,
Själen som mjuknat i sina drömmar är förlorad,
Och avviker från att tänka på att tänka,
Som vågorna från viska till viska,
Den blandar sig med hela naturen:
Med vindarna, i öknarnas djup,
Hon stönar längs den vilda skogen,
Över havet flyger med stormarna,
Mullrar i blixtar och dånar i haven.
Men när dagen på de darrande vågorna
Går bort för att dö; när, fortfarande leende,
Den gamla solen glasyr lila och guld
Den föränderliga gröna av gnistrande hav,
På flykt och sammetslena avstånd,
Genom att sänka min tanke och min syn,
Jag gillar att skapa förtrollade världar
Badade i vattnet i ett okänt hav.
Den brinnande önskan, övervinna hinder,
Hitta, försköna bocage stränder,
Platser för fred, öar av lycka,
Där, transporterad av söta chimärer,
Jag överger mig själv till mitt hjärtas drömmar.
Francois-Rene de Chateaubriand,
|
